alva noto + ryuichi sakamoto

Perfektion

boomkat.com

Krautpop

Första gången jag hörde Fujiya & Miyagi var i ett avsnitt av det eminenta TIOM, jag blev smått förälskad i deras Krautiga popmusik och i det faktum att de verkade väldigt sympatiska. De har sedan dess släppt tre tiotummare som jag dock inte skaffat, vilket är märkligt då det ju är det absolut snyggaste formatet som finns, ever. Nåväl nu finns de sex låtarna från tiotummarna plus tre till på en cdskiva med ett väldigt minimalistiskt och snyggt omslag vid namn Transparent Things. Skivan finns för typ 9 pund på piccadillyrecords.co.uk där man också kan lyssna på några låtar. Hoppas nu bara att det lilla man fick se och höra i programmet där en av medlemmarna spelade med ett gäng förståndshandikappade, släpps inom en snar framtid för det var så jävla bra.

Häpna

Jag har precis diskat till Scott Walker´s The Drift, det är sannerligen inte varje dag man diskar i ren skräck. Vansinningt pretentiöst och vackert. Jag älskar pretentiösa saker, om de är det på rätt sätt vilket jag ofta tycker att det är. Jag hatar folk som hatar pretentioner, sorry men så är det.

Hm filosofin äter upp mig på gott och ont, jag har inte hunnit läsa en skönlitterär bok på evigheter, måste ta mig tid i sommar. Känslan av en bra skönlitterär bok är ju faktiskt helt unik och faktiskt ganska svår att slå, så jag fattar inte att jag fortsätter beröva mig den känslan, det håller icke. Det får bli en sommar med John Fowles helt enkelt.

Voices And Organs började tydligen som ett litterärt projekt som sedan blev musik. Skivan Orphanage är utgiven av Western Vinyl men om jag hade fått bestämma så hade den varit utgiven av Häpna för det här känns som en sammanfattning av hela Häpnas estetik. Per Lindmark heter mannen bakom projektet som med ett gäng vänner spelat in musiken. Här och var nämns Sigur Ros och Mum som referenser men då får man nog leta väldigt noga. Arton låtar på en dryg timme, instrumentalt och lite sånger och detta får mig att tänka lite på Yuichiro Fujimoto även om detta är mer låtbetonat än Yuichiro´s trasiga instrumentaler. Den röda tråden i låtarna är barndom och livet som vuxen, och detta är faktiskt en av de vackraste skivor jag hört i år. Var inte beredd på det men fan så fint. Finns på dotshop.se

Instrumentalism Igen

Jaha en skiva som jag väntat på i ett drygt halvår dök upp i postboxen idag, fast jag inte betalt den, skumt. Jag talar om Yuichiro Fujimoto´s tredje svåra (he he) skiva The Mountain Record och bortsett att det ännu en gång är nytt skivbolag (tidigare Smalltown Supersound och Audio Dregs, denna gång Ahornfelder drivet av en snubbe som heter Alexander Schubert, coolt) så låter det sig likt, dvs akustiska instrument och lite Field Recordings, så jävla fint, och så humming av Aki Tsuyuko på en låt, måste kolla upp henne hon har släppt ett par skivor, varav den senaste på thrilljockey. Det skall tydligen vara en bilderbok till senaste, lär ju vara sjukt fint. Yep. Kolla yuichirofujimoto.com eller thrilljockey.com

Och så nästa skiva då, en skiva jag inte ens visste var påtänkt för en vecka sedan Pan American´s For Waiting, For Chasing. Utgiven av Mosz alltså inte Kranky kanske därför jag nästan missade den. I vilket fall som helst så är den självklart lysande. Kolla boomkat.com eller thrilljockey.com Tema barn på omslagen.

Och så något helt annat satan vad bra John Maus är, Yep.

Nobody & Mystic Chords Of memory

Tree Colored See måste vara årets varmaste skiva, jag har under tre fyra månader nästan lyssnat sönder den här. Idag köpte jag den äntligen, det tycker att du också ska. Det finns mycket att skriva om denna vackra skiva men jag har inte tid, jag skriver en uppsats. Jag vill bara inte att den här skivan går obemärkt förbi. Läs den fina recensionen på digfi.com och köp den sedan. finns på amazon.co.uk

John Maus

Ok lite god popmusik blev det visst. John Maus brukar agera livemusiker till Panda Bear och Ariel Pink. Jag minns inte om han var med när Ariel Pink spelade här för något år sedan, men det känns som att jag borde kommit ihåg det i så fall. Som ni ser är killen sjukt snygg och så har han en PHD i kontinentalfilosofi också, vilket är helt ok. Hans debutskiva består av låtar inspelade mellan 1999 och 2004, med viss hjälp av Ariel Pink, detta kan nog bäst beskrivas som någon form av episk lo-fi-synt. Fantastiska melodier, ångesttexter och en låt som handlar om att ha sex med gud. Vid en första lyssning lät det ganska fucked up och som lite av en besvikelse, precis som första gången jag hörde AP. Men jag har redan lärt mig att älska denna skiva precis som allt med AP, och The Cure känns precis som hos AP som en given referens (på ett bra sätt). Finns på amazon.co.uk lyssna lite här http://www.myspace.com/johnmaus

Instrumentalism

Snart släpps nya skivor med Phoenix och Pet Shop Boys och jag längtar som fan. För att mildra behovet av god popmusik så går jag istället loss på lite instrumentalt, det kanske inte direkt mildrar behovet av popmusik men jag kan fokusera på annat ett tag. Först ut är den senaste Chicago Underground Duo-plattan In praise Of Shadows som på sju låtar lyckas låta lite som Colleen, Moondog och framför allt lite skön tokjazz. Inte alls oävet. Finns på amazon.co.uk eller thrilljockey.com. Två fynd på ginza blev det häromdagen, två Harold Budd-plattor för 99 kr styck The Serpent (In Quicksilver) & Abandoned Cities från 1981 och By The Dawns Early Light från 1991, bägge oumbärliga. Perfekta som hjälp för att härda ut till Max Richter´s kommande. Om allt vill sig väl så dyker även Pan American´s nya upp i veckan, helt sjukt att jag missat detta.