Kulturmusik

Skumt det där med svenska kulturprogram. Är det en och samma snubbe/snubbinna som väljer musik till program som Babel, Kobra, Sverige, K-Special mm? Jag lade för första gången märke till det för en fem sex år sedan då Third Eye Foundation spelades frekvent i något kulturprogram. Sedan dess har det fortsatt med Colleen, Tarwater, Four Tet, Boards Of Canada, idag igen i Babel Third Eye Foundation och Tarwater. Inte för att jag har något mot det, det är bara trevligt, lite skumt bara, det känns som att de rotar i min skivsamling.

Woods

Jag har fått ett svårt Beat Happening-återfall. Det beror troligtvis på Wood´s skiva How To Survive+In The Woods som ursprungligen släpptes på gammalt hederligt kassettband och som nu getts ut på cd av release the bats (kolla releasethebats.com) som huserar här i gbg. Woods är dock från Amerika, tror jag det låter så i alla fall. De låter kanske inte så mycket som just Beat Happening snarare lite som Sebadoh och ibland Mountain Goats, vilket knappast är allt för bad. Gotta love the lo-fi, nästan glömt bort hur fint det kan vara. Falsettsång och ljuva melodier, 101 kr med frakt och allt, lätt givet liksom.

Animal Collective

Vad är dealen med Animal Collective egentligen? Hur fan gör de? De måste vara det mest fulländade bandet någonsin. Deras estetik, deras sjuka kompromisslöshet, Here Comes The Indian jesus när jag är på rätt humör så är det nog det bästa jag överhuvudtaget kan tänka mig, jag skulle inte kunna drömma en bättre skiva. Alla skivor låter helt annorlunda än den innan, de förnyar sig hela tiden och det är inte nödvändigtvis ett måste enligt mig. Men de lyckas hela tiden. Snart släpper band som Our Brother The Native och First Nation sina debutskivor, och jag tror faktiskt inte att något av dem hade låtit som de gör om det inte vore för Animal Collective. Jag tror faktiskt inte att Liars senaste hade låtit som den gör om det inte vore för Animal Collective.

Deras ständiga återkommande till barndomen, jag vet inte men jag tror att det framför allt är Avey Tare (Dave Portner) som inte kan låta bli att låta barndomen lysa igenom i allt han gör. Lyssna på sololåtarna på tolvan han släppt med David Grubbs. Han verkar fan helt besatt och han får det att låta så jävla otäckt men framför allt så jävla vackert, precis som det förmodligen var (minns inte så mycket, jo det vackra lite grann.)

Det här bandet är som inget annat någonsin. Minns du inte din barndom? Lyssna då igenom allt Animal Collective har släppt, lyssna noga, glöm allt annat, allvarligt.

Throbbing Gristle

Terrestrial Tones senaste alster Dead Drunk spelades in i en lägenhet i Paris under en sommar, då Eric Copeland och Avey Tare delade lägenhet. I vanliga fall delar de lägenhet i New York. Skivor som spelats in i lägenheter i just Paris känns på något sätt givet vackra just för att de spelats in i en lägenhet i Paris. Som CocoRosies vackra debut. Jag ska fan också spela in en skiva i en lägenhet i Paris någon dag. Nåväl Dead Drunk kanske inte direkt passar in under begreppet vacker, eller jag vet inte kanske ändå, dock inte på samma vis som CocoRosie. Dead Drunk är Throbbing Gristle på sitt jävligaste humör, och sådant behövs också ibland. Finns på dotshop.se. Det blir en lonely påsk inte ens Chloe att bråka med, men det är lugnt ikväll är det The Wire.

Feathers

Jaha ja, fick You In Reverse och Pet Grief igår och visst de leverade väl båda två. Built To Spill var väl något mer direkta än Radio Dept. Men visst de håller båda två, Pet Grief behöver nog lite tid att sjunka in dock, jag dog ju inte precis.

Feathers var det ja, den här skivan släpptes första gången 2004 av bandet själva, då enbart på vinyl. Nu släpps den igen även på cd av Gnomosong som leds av Devendra Banhart och Vetiversnubben Andy Cabic. Omslaget är ju också hyfsat likt DB´s senaste. Det här låter väl dock inte som DB dock, visst det är inte helt olikt, men framför allt så låter det som att Gorky´s Zygotic Mynci släppt en ny platta, jepp så vackert är det. Så även om du inte orkar med DB så antar jag att du älskar GZM annars älskar man nog inte livet och det vore väl trist? Finns på dotshop.se. Om mindre än två veckor släpps The Seven Sleeper´s Den av Richard James från just GZM och han är lätt där uppe med Euros Childs på alla sätt och vis. Ack så ljuvligt, och så tillbaka till Mackies Error-Theory, tillbaka till verkligheten.

Flaming Lips

Fan de har gjort det igen, det kanske inte var någon som tvivlade direkt. Jag trodde den skulle vara bra men jävlar att den skulle vara så varm och go visste jag inte. Växer något så förbaskat efter ett par lyssningar. Soul, funk men framför allt pop, en sådan svulstig pophistoria nu är det fan vår. Det var nyss solsken här men nu snöar det, skit samma det är vår jag vet det för jag har köpt allergitabletter idag, snörvlat som fan och lipat. Härligt. Ginza.se

Annars måste man nog även skaffa Lo-Fi-Fnk´s Boylife också typ allt som är bra med Daft Punk I love it, finns på dotshop.se. Le Sport skivan var väl ok, hyfsad liksom.

Annars hittade jag Harold Budd/Brian Eno´s The Pearl för femtio kr idag, det funkar ju.

Nästa vecka släpps Radio Dept och Built To Spill, lär ju vara sjukt.

Mapstation

Mapstation består av Stefan Schneider och är väl mest känd för att vara medlem i Torococo Rot vars finaste stund heter The Amateur View. Jag har sen 1999 då jag bodde London varit ganska förtjust i Stefan Schneider vilket egentligen beror på att Jonas köpte Silur av Tarwater för att den var snygg. Stefan är dock inte med i Tarwater, men det är Robert Lippok som utgör halva Tarwater. (Den resterande halvan heter Bernd Jestram och är i besittning av den coolaste röst och frasering jag någonsin stött på). Robert Lippok, Ronald Lippok och Stefan Schneider är Torococo Rot. Det var på det viset jag upptäckte Stefan Schneider som jag för ett par år sedan sprang på på ett cafè på Andra långgatan. Han var tydligen här för att fotografera till Magnus Haglunds bok "Den Nakna Staden". Såklart tänkte jag det räcker ju inte med att göra bra musik. Nåväl den senaste skivan av Mapstation heter "Distance Told Me Things To Be Said" och är en ganska lågmäld och minimalistisk historia, inte lika mycket dub som på tidigare skivorna utan den påminner stundtals om "Pick Up Sticks" som han spelade in med Bill Wells, Barbra Morgenstein och Annie Whitehead för ett par år sedan, och visst är Annie Whitehead med och spelar Trombon på den här skivan med upptäckte jag alldeles nyss. Gillade man "Pick Up Sticks" så gillar man nog den här med. Finns på dotshop.se

Arthur Russell

Jaha drygt två timmar instrumental musik av Arthur Russell. En av de saker jag tycker bäst om med Arthur Russell är hans sång så jag funderade på om detta skulle vara något att ha. Jag väl i och för sig dock knappast orolig över huruvida jag skulle gilla det eller ej. Hade jag inte vetat att det var just Arthur Russell som låg bakom musiken på dessa två skivor, så hade knappast gissat att det var han. Den första skivan på drygt 70 minuter och 16 låtar, låter stundtals som ett instrumentalt Velvet Underground, varvat med Moondog och ofta bara jävligt vackert. Skiva nummer två rymmer åtta låtar och låter ibland lite asiatiskt och även här får jag lite sköna Moondogvibbar. Jag behövde förstås aldrig vara orolig, vackert som fan. Finns på ginza.se

Maher Shalal Hash Baz

Jag såg Maher Shalal Hash Baz live igår, Reiko Kudo var dock tyvärr inte med, det var däremot The King of error himself Tori Kudo. Fan vad jag älskar den mannen. Hans kroppshållning påminner om min flickväns pappas vilket är coolt bara det, men fan vilken man han är Tori, knappast purung längre. Troligtvis äldre än Morrissey som spelade här två dagar innan, något jag struntade i (tycker dock att nya skivan är helt ok). Tori Kudo är något helt annat, något så oändligt mycket större i min värld i alla fall. Banden som spelade innan var Erik De Vahl och Jens Lekman och inget ont om dem men fan Tori tillhör en helt annan värld. Publiken bestod tyvärr mest av ungdomar som var där för Jens Lekman, de skruvade på sig och fnittrade till en början och jag var redo att ta till våld (det här är precis samma anledning till att jag nästan aldrig går på bio längre, jag vill slippa polisanmälan), men efter ett par låtar så höll de flesta käften. Tori och kompani som bestod av fyra musiker på trumpet, fagott, trummor, flöjt, keyboard och Tori på elgura (lånade Jens akustiska en stund då elen försvann), körde en kavalkad av popdängor och jag kände bara igen hälften men fan så vackert. Tori glad som ett litet barn på en lördag eller något studsade omkring och ägde scenen. Jag vet inte vad det är med den mannen men så fort han sjunger med sin bräckliga röst så börjar jag nästan gråta av lycka, det är så fint. Nu har jag sett Animal Collective och Maher Shalal Hash Baz så nu behöver jag inte gå på konsert ever again. Fy fan för människor i grupp, hata.